"Vad vill du bli när du blir stor?"
Alla har vi under vår barndom fått frågan "Vad vill du bli när du blir stor?". Det kunde vara allt från astronaut till prinsessa i lågstadiet, bilmekaniker eller författare i högstadiet och advokat eller egenföretagare i gymnasiet. Under årens gång har svaret på denna fråga ändrats för mig, ibland har jag varit osäker, ibland så seriös att jag hoppat av iver. Men om vi börjar från lågstadietiden, vad ville jag bli när jag blev stor?
Jo, det jag ville bli i årskurs 1 eller 2 var frisör. Jag minns att vi en gång under lektionen skulle rita vad vi ville bli när vi växte upp. Jag har ett så starkt minne av detta och jag minns min teckning så bra. Jag ritade upp en fin frisörsalong, jag var så stolt över min bild. Men den drömmen skippade jag sedan och byttes ut mot...
... veterinär. Jag har alltid älskat djur, speciellt katter och någon gång runt årskurs tre eller 4 drömde jag om att bli veterinär. Att jobba med djur var något jag ville satsa på. Denna dröm höll i sig ganska länge, ända tills jag började se på "Djursjukhuset" på tvn. Nej, då började jag fundera om det kanske inte var min grej, att se ett skadat och misshandlat djur gjorde mig endast upprörd. Så då skippade jag även den idén.
I slutet av sexan och i hela högstadiet hade jag en dröm. I sexan började jag intressera mig mycket för musik och sång, jag uppträdde ibland på jul- eller vårfester, sjöng även solo tillsammans med mina kompisar. Vår lärare peppade oss verkligen och musik blev ett av mina favoritämnen. Därför kom det inte som en överraskning när jag valde musik som tillval i årskurs 8. Ja, men ni ser ju vart dethär bär av. Självklart ville jag jobba inom musikbranschen. Jag ville sjunga och var så nära att söka in till Kronoby Gymnasium eftersom att de hade en speciell linje för musik där.
Men ju äldre jag blev desto osäkrare blev jag med min röst, är den verkligen så bra att den kan ta mig någonstans? Jag började även ställa mig frågan om vart en utbildning inom musik kan ta mig i framtiden. Månaderna gick och helt plötsligt var det dags att söka in till skolor. Osäkerheten tog över och jag sökte in till Jakobstads Gymnasium, helt plötsligt visste jag inte alls vad jag ville jobba med i framtiden.
jag måste erkänna att när Camp Rock sändes för första gången på Disney Channel blev det snabbt min favoritfilm. Drömmen var att få, precis som Demi Lovato i filmen, spela och sjunga tillsammans på ett läger och "bli upptäckt" på det sättet. vet inte hur många gånger jag sjungit högt till "This is me", jag tyckte att den låter framhövde min röst bra.
Hela gymnasietiden var jag rätt så osäker på vad jag ville jobba med i framtiden. Jag började se rätt så många kriminalserier under den tiden tack vare min kriminalserieälskande mamma och började drömma om hur det skulle vara att jobba inom kriminologin. Att jobba ute på fältet med att undersöka döda lik och analysera prover i ett lab? Hur coolt skulle inte det vara, känna att man gör något viktigt för samhället! Dock fanns det många saker som sa emot denna idé, t.ex. att jag är riktigt dålig på kemi och att en utbildning inom kriminologi kan vara rätt krävande och innebär att man måste plugga hårt och mycket vilket jag aldrig har varit ett så stort fan av. För mig var detta bara en kul grej jag funderade på och även än idag något jag tycker skulle vara kul att jobba inom.
Mamma och jag ansåg häromdagen att vi båda skulle kunna söka in på en sådan utbildning och plugga tillsammans. Det skulle vara grymt!
När jag äntligen gick ut gymnasiet var jag ännu rätt osäker på vad jag ville göra med min framtid, jag velade länge om jag ville jobba som socionom eller inom utvecklingspsykologi. Jag skrev inträdesprov inom båda yrkena som slutade med att jag inte blev antagen. Då drog jag slutsatsen att det kanske inte var något för mig. Jag började fundera vidare och i samma veva blev jag mer intresserad av mat, eller mera om hur bra mat påverkar våra kroppar. Först var jag mera in på dietistyrket men är så glad att jag slank in på kostvetarprogrammet istället.
Och ja, det är ju där ni hittar mig idag. Tänk vad denna långa period av velande har gett mig. Idag är jag rätt så säker på att jag vill jobba med kost, vad jag vill specialisera mig på är ännu lite osäkert men vet ändå att det är kosten jag vill satsa på eftersom att det är ju en viktig del för oss och något vi behöver för att överleva.
Just nu pågår antagningarna för fullt och jag förstår att det är många därute som är osäker på vad de vill jobba med i framtiden och kan känna att det är jobbigt och ångestframkallande. Men ni ser ju vart det har tagit mig, efter många år av velanden fram och tillbaka, från ett yrke till ett annat så har jag äntligen landat. Och självklart så går det att hoppa av en utbildning om man inser att det inte var vad du letat efter. Bara att köra på, var inte rädd för framtiden. Du är grym!
Roligt att läsa såna inlägg! Blir så inspirerad <3