Dagens citat
Denna vecka är det många tankar som snurrar runt i huvudet. Påsklovet närmar sig och jag är nu i skrivande stund påväg hem till Finland för att spendera en hel vecka med familjen. Nu är det en hel del nya grejer hänt. Vi har ju nämligen flyttat, ny miljö, nya rutiner. Jag måste erkänna att jag är lite nervös, hur kommer det kännas att bo inne i stan med familjen? Från att gå från ett stort hus med hur mycket rum som helst till en lägenhet med begränsat utrymme. Vi bor nu tätare inpå varann.
Jag känner också en press när jag kommer hem, en konstig känsla som gnager i mig. Jag ser verkligen framemot att komma hem, se familjen och pojkvännen. Men jag känner också pressen över alla jag måste träffa, allt jag måste göra och även att jag vill ha ett så händelserikt lov som möjligt. Även fast jag försöker förklara för mig själv att ta det lugnt, sluta bry dig och ta dagen som det kommer finns dendär gnagande känslan kvar. Och värre blir det om t.ex. planer ändras, det är nog det värsta jag vet. Speciellt om det ändras till det negativa och gör mig stressig.
Jag är även rädd för att jag ska göra någon besviken, att hinna umgås med familj, släkt, vänner och pojkvän är en utmaning. Om jag då inte hinner se t.ex. släkten så mycket som de vill eller hänga med vänner så mycket som de vill är jag så rädd att någon ska bli besviken. Att jag inte uppfyller de krav de ställt på mig. Detta måste ju låta helt knäppt för er, men detta susar runt i huvudet på mig just nu.
Men med citatet ovan vill jag försöka få mig själv att förstå att de personer som hör till mitt liv kommer att stanna vad som än händer. Hur tråkig eller ointressant jag än verkar kommer de personer "who belong in my life" stanna och älska mig som jag är. ♥