Hemma hos Felicia

Alla upplever covid-situationen olika, en del tycker att den är tuff och utmanande, andra kanske inte alls upplever någon skillnad. Jag är väldigt introvert, vilket innebär att jag trivs bra i mitt eget sällskap och har inga problem med att spendera en fredagskväll hemma ensam. Jag blir ofta väldigt trött psykiskt efter ett 8h jobbpass eftersom jag har varit social hela dagen och då vill jag gärna spendera kvällen ensam i soffan.

Att vara introvert under en pandemi är till en fördel, du lider inte lika mycket av att du måste vara hemma mera eller att dina sociala tillställningar minskar. Under hösten och vintern har jag varit mindre social, just för att jag mådde sämre under den perioden och inte orkade socialisera mig, vilket kanske ändå var en fördel för den situation vi lever i just nu. Ibland kan det vara svårt att förstå en introvert person, kan det kännas som att de sviker en när de väljer att sitta hemma, att de struntar i en eller bara är lata. Jag har många gånger tänkt sådana tankar, vad ska mina kompisar tro om mig nu när jag avbokar helgens planer för tredje gången eller inte hört av mig på flera veckor?. De måste ju tro att jag är den tråkigaste personen ever. Oftast så är det bara mina hjärnspöken som försöker trycka ner mig. Men som sagt, det har spenderats mera tid inom hemmets fyra väggar jämfört med föregående år, och det är tack vare Covid.

Det är inte alltid jag trivs i mitt eget sällskap. Det finns stunder då jag känner mig ensam och gärna vill hänga och vara social. Det byggs upp som en oro i kroppen som jag inte riktigt kan skaka av mig. En rastlöshet som slutar med att jag ofta scrollar igenom flödet på Tiktok eller instagra. Den kan uppstå när jag t.ex. spenderat flera dagar ensam och inte träffat någon annan än min katt. Då är det bara att försöka ta sig ut genom dörren för att träffa lite vänner, eller packa väskan för att hälsa på föräldrarna. Jag har lärt mig att jag måste lyssna på oroskänslan som dyker upp, annars hamnar jag i ett träsk som det är svårt att ta sig ut ur. Det finns också flera gånger jag önskar att jag var mer extrovert, många av mina planer eller mål stoppas av min introverta sida.

Att vara introvert har också sina fördelar, det har inte bara sina dalar utan det finns toppar också. Min introverta sida har gjort mig mer självständig och tvingat mig att lära mig att ta hand om mig själv på egen hand. Som sagt så trivs jag bra i mitt eget sällskap vilket är toppen när man bor ensam. Jag tror också att detta är något man kan jobba på. Min introverta sida blomstrade när jag flyttade till Umeå, en stad där jag inte kände någon och valde därför att stanna hemma varje kväll. Men innan det gillade jag att hänga med vänner och gå på sociala tillställningar. Eller blev jag helt enkelt personlighetsförändrad? Hur tänker ni? Någon annan som upplevt något liknande?

Hur har coronasituationen påverkat er, antingen om ni är extrovert eller introvert?