Hemma hos Felicia

Nu är lägenheten städad, alla mina saker är hemma i Finland och nyckeln till lägenheten i Umeå är nu inlämnad. Nu har jag officiellt lämnat Umeå. Och det känns som en sten som lämnar bröstkorgen. Ännu ett kapitel i mitt liv har nu avslutats och jag är faktiskt så glad att det är över. Jag insåg det inte då, men mina två sista år i Umeå var inte den bästa perioden i mitt liv, jag mådde inte psykiskt bra och levde i en bubbla med rutiner som jag trodde var bra för mig. När man är mitt i det inser man inte hur man lever, men nu när jag ser tillbaka på mitt senaste år vill jag bara gråta och lämna allt bakom mig. 

 

Vad tänkte jag på egentligen? Förra sommaren funderade jag på att hoppa av min utbildning, jag borde ha gjort det. Jag skulle ha mått 100 gånger bättre. Men jag kämpade vidare och nu sitter jag här i Sollefteå på min praktikplats och trivs som fisken i vattnet. Men det var ingen ljus och glad resa hit. 

 

Efter fem veckor här på Österåsen mår jag så mycket bättre, jag har återfått min sociala förmåga, insett att människor är underbara och att jag älskar att prata med alla fina gäster här. Jag har länge hållit mig för mig själv men inser att jag behövt människor i mitt liv. Jag har själv valt att leva i min lilla bubbla. Nu väljer jag att spräcka den. Börja på nytt. 

 

Jag måste tacka mina föräldrar som var så himla snälla och tömde min lägenhet, packade ner allt jag ägde i deras lilla bil och lämnade nyckeln till nästa hyresgäst. Vad skulle jag göra utan er? Och tack Umeå för denhär tiden. Helt ärligt så kommer jag inte sakna dig, inte just nu iallafall. Men ge mig något år, då kanske saknaden smyger sig på. 

 

Nu påbörjar vi en ny bok, med blanka sidor och pennan i högsta hugg. Jag är redo!