Hemma hos Felicia

Jag har nyligen stött på ett problem hos mig eller snarare en barriär som vuxit fram. Den har funnits där ett tag nu och den är väldigt svår att kliva över, eller det krävs en hel del energi och tanke bakom för att jag ska våga ta steget över. 

 

Jag har extremt svårt att öppna upp mig inför andra. Vi pratar inte om till bekanta eller kollegor, jag pratar om familjemedlemmar och bästa vänner. Personer som det ska vara helt naturligt att kunna öppna upp sig till och prata med. Vi människor behöver ventilera ibland, det hör till vår natur. 

 

Det här började nog när jag flyttade till Umeå, när jag flyttade till en stad där jag knappt kände någon och inte riktigt klickade med någon. Jag lät helt enkelt ingen komma in i mitt privatliv, det var mitt och det var så jag ville ha det. Så när jag kom hem på lov eller helger var det som att dendär spärren fortfarande satt på, jag blev den som lyssnade på andras problem och fanns där för dem när de hade svåra och tuffa perioder. Utåt så var allt bra med mig eftersom att jag aldrig delade med mig av mina tankar eller problem med andra. Jag ville inte att någon skulle klampa in och ta del av vad jag kände, för enligt mig, så var det inte lika viktigt som andras problem. Vem skulle vilja lyssna på mina konstiga funderingar? Det var alltid någon som hade större problem och då valde jag att förfina allt istället för att dela med mig. "Allt är bra".

 

Ännu två år senare känner jag att spärren fortfarande är kvar. Varför ska det vara så svårt att dela med sig av personliga tankar och problem? Jag var på en middag häromdagen med två av mina bästa vänner, det var hur mysigt som helst. Vi åt riktigt god mat och diskuterade allt mellan himmel och jord. När jag sedan kommer hem och brygger en kopp te inser jag att jag, innan hade tänkt dela med mig av en och annan personlig händelse men att det aldrig kom fram. Under kvällen kom ingen under mitt skal. Jag blev riktigt besviken på mig själv. Varför ska det vara så himla svårt att prata om saker som tynger en eller som man behöver ventilera om? Det hör ju till vår natur! Jag förstår att det här låter helt galet för vissa av er, för det ska inte vara svårt. 

 

Jag vill förbättra mig. Jag vill att mina närmaste ska få lära känna mig bättre, för just nu känns det som att de lärt känna Felicia, hon som alltid är glad, som är beroende av kaffe och som inte kan få nog av sin katt Aurora. Men vem är Felicia under huden så att säga? Vet jag ens det? Men det är den Felicia jag vill att andra ska få lära känna, hon dendär mer osäkra Felicia. För i dagens läge är det ingen som känner mig helt och hållet. 

 

Det var ett tag sedan jag delade med mig av något personligt här på bloggen. Jag skriver nog det här inlägget med för mig själv än vad jag gör för mina läsare. Det här ska vara en ögonöppnare för mig, en push framåt. Och kanske det finns någon där ute som känner igen sig, då kan vi båda försöka ta nästa steg tillsammans! ♥